Fick en kommentar på ett tidigare inlägg från en anonym. Det stod något i stil med att det är konstigt att jag och tove är vänner med tanke på att vi hatade varandra förut och att vi är så olika.

Den här historian har jag redan dragit på bloggen men vi tar det lite kort igen.

Ja, jag och tove hatade varandra i sisådär 2 och ½ år. Det va inte bara att vi ogillade varandra utan det var verkligen hat från oss båda. Egentligen utan anledning förutom skit snack typ. Efter denna hat period blev vi ganska snabb vänner av olika anledningar och idag ångrar jag detta stora hat för min skolgång hade blivit så mycket roligare med tove vid min sida! Och att jag och tove är olika? det vet jag ärligt talat inte om jag är berädd att hålla med om! Antar att du, den anonyma som kommenterat inte känner tove särskilt bra och då ska du kanske inte yttra dig om något sånt. Men visst vi kanske är lite olika men samtidigt jävligt lika. Vi kompliterar varandra som en smäck!

Jag är inte så bra på att skriva kärleksfulla vänskapsdikter, fjortisnoveller om hur vi alltid ska vara vi eller jämnföra dig med allt sött, ulligt och gulligt som finns.

Jag önskar att jag hade en vacker dikt att citera, en sommaräng att jämnföra med eller löften att avge.

Men allt jag har att säga kan jag sammanfattas med ett jävla ord, kärlek. Jag är priviligerad att få ha träffat dig och hoppas att jag alltid kommer få ha dig i mitt liv. Nu på sistonde när mitt liv svajat som en flaggstång i orkan har du stöttat men aldrig dömt, visat omtanke men aldrig pressat mig. Du känner mig, du förstår mig och du vet vem jag är.

Dumma pojkvänner, fula hårfäger eller låg profil. Jag kommer fortfarande  alltid vara din soulmate.

And remember, i always got your back even though we´re miles apart.