Jag vet att den här texten inte spelar någon roll alls.

Men jag vill bara få det här sagt, även om jag borde säga det i verkligheten, det kan jag också..

Men shit, när jag tänker tillbaka på vad vi hade. På vad vi kastade bort.
Kanske var det mitt fel? Kanske var det bådas.

Kanske var det ödet, kanske var det bara en slump.

Kanske var det meningen att vi skulle glida isär.

Men jag tror på meningen att vi ska vara tillsammans.

Jag behöver dig, jag behöver det vi hade.

För jag hittar aldrig någon som du, någon som var som jag.

Någon så perfekt.
Du fanns där, och jag hoppas jag fanns där.

Visst, det sprack vissa gånger.

Jag ber om ursäkt hjärtat.. det vet du.

Vi var inte perfekta mot varandra hela tiden, men det fanns där.

Du var den man kunde garva åt ingenting med.

Den man kunde ligga uppe på natten och diskutera helt obetydliga saker.
Allt fint vi delat, jag blir tårögd.

Jag vet inte om det är såhär det borde vara. Jag vet ingenting längre.
Förutom att jag var hel med dig, det var jag.

Men jag behövde en paus, men nu behöver jag dig tillbaka, oss tillbaka.
Kanske går det inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta.

Jag vet att vi båda har förändrats, men det kanske går ändå.
Du var ingen lek för mig, har aldrig varit det heller.

Du var kärlek, vänskap, en solstråle. Jag talar sanning.

Du var underbar, lita på dessa orden.

Jag vet inte hur jag skulle klarat mig i livet utan dig.

Alla tider med dig sitter i mitt hjärta.

Jag ångrar mycket, men det kanske var bra för oss på något sätt?

För jag var bara så rädd för att tappa det vi hade,

men varför gjorde jag då som jag gjorde?

Jag har inget klokt svar på det, bara vad mitt hjärta sa åt mig.

men tro mig, det var verkligen inget lätt beslut.

Det gjorde ont, och det gör det fortfarande.

Men mitt hjärta slutar aldrig slå för dig.
Det är bara så..