Det sägs att hennes livslinje var bruten precis som min. Men jag tror det var det brustna hjärtat som bröt ner henne tills hon inte längre fanns.

Dumma flickor blir kära, flickor som lever länge vet inte vad kärlek är. För kärlek det gör ont, och det bryter ner än tills man inte längre finns.

Igår ringde en vän jag inte pratat med på månader, kanske år. Någon jag insett hur mycket den betyder först nu när den varit borta.

Saknad, längtan, tomrum.

Att återupptäcka något i en männska är som att födas på nytt i sitt allra innersta.

Men det är dagar som dessa man uppskattar dagar som igår, där något så litet som ett hej från någon man tycker om lyser upp hela ens dag. Sånna här dagar gör att man lär sig förstå vilka som verkligen betyder något för en på riktigt, och vilka man är betydelsefull för.

Ibland räcker det och öppna ögonen en gång till och se vad man har framför sig, istället för att jaga något som man aldrig kommer att fånga. Det är älskvärt att krångla till och analysera de enklaste saker till det svåraste, det svåraste är att acceptera den enkla verklighet man skulle kunna ha.

Som en salt sommar bris ifrån havet sköljde ett "aha" över mig. Varken med buller och bång, varken med orkan eller regn. Jag bara visste när den smekte min kind, att nu har vinden vändt. Och även om den blåser kallt idag, så puttar den mig fram i rätt riktning.

Visst är det ironiskt hur man kan stå ut med något varje dag sålänge att man inte ser hur fel det är, att man inte märker hur förstörd man blir.

Jag antar att jag är en hopplös romantiker som tror på människor som andra gett upp hoppet om förlängesen.

Kommer det ta mig till himmlen? Eller kommer det bara suga ut min energi?

Ett litet ord med ett stort tonläge, att det kan påverka så mycket.

Men jag antar att det är så det alltid kommer att vara, kanske är det bäst att verkligen lämna det bakom sig och fortsätta frammåt själv även om jag önskar att vi hade kunnat möta framtiden ihop.

Jag ser en ljus framtid, och det sägs att jag själv är min ända begränsning. För att vinna måste man satsa men eftersom jag inte har något att förlora kommer jag ändå stå som segrare.

Tror ni på Karma? Jag gör det även om jag brukar förneka det in i det sista.

Och det är utav två anledningar: 1, om Karma existerar ligger jag risigt till 2, efter många år utav vänlighet, ödmjukhet och hjälpsamhet gick ändå mitt liv åt pipsvängen, därav slutade jag tro på Karma.

Några pannor tyngre, lite olika utseenden från dag till dag. Kortare peruk i en mörkare ton. Förvirrad. Och ett par år senare.

Vad hände med oss, vi som var dom, som skulle göra det? Jag vill minnas oss runt ett bord, i en natt utan slut. Glöden som brann i våra ögon, kraften i våra röster och modet i våra hjärtan. Den dagen såg vår framtid ljus ut.

Jag var aldrig en utav dom, aldrig en utav er. Men idag är jag en i bland dom, nästan som dom.

Vi frågade oss, vad gör alla? Vi låtsades som vi inte visste, men ack vad vi vet.

Det behövs inga namn eller nummer, händelser eller berättelser för att budskapet ska bli lätt att förstå. Det är dom jag rör mig brevid, runt om och ibland under. Dom jag skrattat med, och även ibland gråtit. Dom jag kan namnet på men aldrig träffat, dom jag älskat så mycket att jag hatat.

17, nästan 18. 18. Går på 19 och äntligen 20 och siffer linjen rullar på. Sitta i en soffa hos en svartskalle ute i förorten, svälja sjävlrespekten med rök i lungorna från ruttna kvistar, eller dricka flera liter sprit till priset utav lite sprit för att vi sovit hos bartendern, flörtat med vakten och jobbat i garderoben för att var söta och orörda.

Var detta vår plan? Att ta över världen via Stureplan, tintin en söndags morgon klockan 6 och för att sedan landa på toalett golvet då krafterna flytit ut i avloppen då vi inte orkade ta oss till gästsängen.

Jag var 14 och satt på golvet, fotade mina bruna ben. Du var nästan 15 och hängde vid pizzerian.

Jag är 19 och sitter på golvet, vill men fotar aldrig benen för de är bleka fyllda med blåa söderhavsöar. Du är också 19, antagligen fryser du ute för att förströra din dyrbara tid med att döda dina hjärnceller så att du aldrig kommer greppa ångesten när insikten kommer om att ditt liv flugit förbi.

Jag hade en mamma, en pappa, två bröder och en hund. Bodde i ett silvergrått hus och dansade balett. Mina sneda tänder och brösten platta, och jag gick hem precis innan ryska posten. Men ändå sitter jag här?

Jag är hon som aldrig kommer att bli som dom fast som nu inte är ett skit bättre än dom.

Jag är stum utav faktumet att de senaste 365 dagarna satt djupa spår i min framtid men ändå är allt precis som på ruta ett. I januari 2010. Året som skulle vara så jävla bra.

Jag är stum utav faktumet att det är precis som om de 365 dagarna inte gjort oss äldre, klokare eller mer erfarna. Utan tvärtom. De fick mig att tappa talförmågan när det inte hade ångest utav gårdagen utan lät den rinna av med det ingrodda sminket det tvättade bort för att kleta på nytt.

Så det var det dethär flickorna grät över och pojkarna förnekade? Kanske ska jag skriva en bok om min uppväxt och skylla det på pappa som alltid hämtade mig precis innan ryska posten? Eller kanske ska jag ta ansvar för mitt liv, mina handlingar, dess konsekvenser och ta makten över min framtid?

Det är deras beslut att leva hårt, och dö unga. Men är det verkligen vad jag vill? Jag Elin Christina Johansson i de rosa balett skorna. Nej.

Även om det betyder att överge mitt liv? Ja. Om man kan kalla dumma förälskelser och urspårade nätter för ett liv.

Den första känslan som minnet glömmer är smärta, och visst är det tur.

Det sista som över ger människas sinne, är hoppet, och visst är det tur.

Jag tror att efter regn kommer solsken, även om molnen ligger tätt inpå varandra just nu.

Jag tror att endast ett brustet hjärta kan brinna fullt ut, även om det krävs många tändstickor för att få fyr på den fuktiga veken.

Men något jag däremot vet är att jag är kapten över skeppet mitt liv och valen jag gör idag lägger kursen för imorgon.

Så nu ska jag segla på spegelblanka hav och gå ihamn där ingen tidgare varit.

Förlöjligad ända in till benstommen utav någon som endast ser det den vill se.

Skalet har skiljts åt med insidan och fötterna dansar vid kanten utav elden, det luktar bränd stortå nagel när jag dansar i förstora peep toe´s skor så tårna glider fram alldeles förlångt. Spring aldrig med en sax i handen om du inte vill skada dig själv säger jag och har fickorna fulla utav vassa knivsägg.

Förlåter du mig om jag vänder min trenchcoat efter nordliga höstvindar ropar majoriteten som dregglat ner veckans "måste ha lista"  kling´s hjärntvätteri klippt ihop i photoshop i en värld där alternativt är inne och lyx är vardags mat.

En vännina och jag samtalade med stela läppar efter för många försök återskapa en allergisk reaktion pga bla kanel i jakt på nyvaket morgon plut. Den utomstående bartendern var så inne i att tolka vårt föryngrande språk att han tappade fokus och lät sin tillgjorda kåtblick bli till en riktigt fågelholks blick.

En vännina och jag samtalade med stela läppar efter för många omdömesförlorande glas i ett försök till försköna det vi bar på. Ångesten över verkligheten.

Förargad ända in till botten utav mitt hjärta av någon som bara lyssnar på det den vill höra. Jag blöder, mina händer blöder utav vassa knivsägg i ett misslyckat försök till att hugga en sugga i ryggen, det evigt surrande parasiterna som flyger omkring i luften fick mig att tappa fokus. Min iskalla mördar blick övergick på ett ögonblick till pappas lilla flicka blicken. Blodet slutade rinna efter ett tag men kroppen står kvar då ångesten tog överhand och allt som blev kvar är en konstgjord kåtblick vars huvudingrediens är omdömesförlorande vatten och en jävla massa saxar i rockärmen.

Jag glädjs åt ditt stora leende. Blod svett och tårar, du förtjänar varje medvind du kan få. Jag är stolt över det du har åstadkommit, jag visste från början att din existens på jorden betydde något stort. Du kommer vara hon som gjorde det vi alla minns.

Du är flickan med det, trots att dina ben varken är magra eller bruna skulle vi alla dö för dom. Något med ditt skratt gör att tid och rum stannar upp, vi runt omkring dig blir marionettdocker till din hypnotiserande stämma.

Jag blev din docka.

Och det vackraste var att du aldrig själv märkte något. Så oskuldsfullt ovetandes om din fängslande karisma som gjorde mig fången i din värld.

Jag hade bytt mina skor mot dina, ett ögonblick för att få ha det du har. Ett ögonblick för att få vara allt det som du är, som jag kunde varit. Så ren, så äkta, så orörd.

Jag tänker på det som du och jag kunde ha blivit.

En minut utav svaghet och jag faller ihop  utav sorg för allt som gick förlorat, det som spelades bort med min dröm som insats. Jag gråter utav självförakt och självömkan för den smärtan jag själv orsakat mig. Så patetiskt, så meningslöst, så jävla sant.

Något i stil med vad du skulle kunnat sagt till mig för några år sen i ett tomt kvarter, där vi gick gata upp och gata ner. Mitt svar skulle vara ganska enkelt. Mitt svar skulle blivit något i stil med;

"Det är förargeligt att önska bort det man har itron om att gräset är grönare på andra sidan och glömma det man faktiskt har. Men det är ännu farligare att ångra något man aldrig kan få ogjort, eller att sakna något man egentligen aldrig haft."

Det jag inte såg, det led jag inte av och fastän mina ögon är stängda plågas mitt hjärtasslag utav vetskapen om sanningen. Den svider sa gubben och sväljde nubben, skååål ända in i mål fast jag snubblade på linjen och ligger nu med näsan i leran.

Jag låter gruset kamouflera skiten du slängde i mitt ansikte.

Mina puderrosa kinder är lika skitiga som dina händer men hur mycket du är skrubbar kommer du aldrig bli renare än mig. Sålänge ditt hjärta ligger med din svägerska och du smygäter i kylskåpet förblir du lika svart som satan. Jag fördömmer inte det du gör för att överleva, jag fördömmer inte vad du egentligen är. Jag vill bara se dig gråta såsom du fick mig att gråta.

Promenad i snön och ögonen fryste till is utav det ständiga saltvattnet och min blåa iris utstrålar lika mycket som mitt hjärta utav sten. Fläckig jävla marmor som endast du får smeka, hettar upp den blanka ytan utav brännande lågor.

Men gasen i tändaren börjar ta slut så det är tur att det finns tändstickor kvar att tända utanför macken. Säg mig är vi ofullständiga eller har jag hjärntvättats utav den dolda propagandan? Är vi den felande länken?

Det är vitaliserande att ha fötterna ovanför huvudet och vi ligger som ett dysfunktionelt tvillingpar i sängen. Jag slår dig hårt för jag vill se dig skadad, se dig gråta precis som du fick mig att gråta. Jag ljuger och säger förlåt fastän blicken säger rätt åt dig. Jag vill märka dig för livet såsom du märkt mig.

Det ända kriteriet för att vara en komplett jubelidiot är att göra om samma misstag två gånger, när man andra gången vet att det man ger sig in på kommer svikta lika mycket som studsmattan som rostat igen på bakgården.

Men medlen helgar målen, och min väg leder rakt ner till skärselden. Är det mer okej att vara en idiot, om man spelar en idiot? Eller är det en idiotisk idé som bara en idiot skulle få för sig?