Jag glädjs åt ditt stora leende. Blod svett och tårar, du förtjänar varje medvind du kan få. Jag är stolt över det du har åstadkommit, jag visste från början att din existens på jorden betydde något stort. Du kommer vara hon som gjorde det vi alla minns.

Du är flickan med det, trots att dina ben varken är magra eller bruna skulle vi alla dö för dom. Något med ditt skratt gör att tid och rum stannar upp, vi runt omkring dig blir marionettdocker till din hypnotiserande stämma.

Jag blev din docka.

Och det vackraste var att du aldrig själv märkte något. Så oskuldsfullt ovetandes om din fängslande karisma som gjorde mig fången i din värld.

Jag hade bytt mina skor mot dina, ett ögonblick för att få ha det du har. Ett ögonblick för att få vara allt det som du är, som jag kunde varit. Så ren, så äkta, så orörd.

Jag tänker på det som du och jag kunde ha blivit.

En minut utav svaghet och jag faller ihop  utav sorg för allt som gick förlorat, det som spelades bort med min dröm som insats. Jag gråter utav självförakt och självömkan för den smärtan jag själv orsakat mig. Så patetiskt, så meningslöst, så jävla sant.

Något i stil med vad du skulle kunnat sagt till mig för några år sen i ett tomt kvarter, där vi gick gata upp och gata ner. Mitt svar skulle vara ganska enkelt. Mitt svar skulle blivit något i stil med;

"Det är förargeligt att önska bort det man har itron om att gräset är grönare på andra sidan och glömma det man faktiskt har. Men det är ännu farligare att ångra något man aldrig kan få ogjort, eller att sakna något man egentligen aldrig haft."

Det jag inte såg, det led jag inte av och fastän mina ögon är stängda plågas mitt hjärtasslag utav vetskapen om sanningen. Den svider sa gubben och sväljde nubben, skååål ända in i mål fast jag snubblade på linjen och ligger nu med näsan i leran.

Jag låter gruset kamouflera skiten du slängde i mitt ansikte.

Mina puderrosa kinder är lika skitiga som dina händer men hur mycket du är skrubbar kommer du aldrig bli renare än mig. Sålänge ditt hjärta ligger med din svägerska och du smygäter i kylskåpet förblir du lika svart som satan. Jag fördömmer inte det du gör för att överleva, jag fördömmer inte vad du egentligen är. Jag vill bara se dig gråta såsom du fick mig att gråta.

Promenad i snön och ögonen fryste till is utav det ständiga saltvattnet och min blåa iris utstrålar lika mycket som mitt hjärta utav sten. Fläckig jävla marmor som endast du får smeka, hettar upp den blanka ytan utav brännande lågor.

Men gasen i tändaren börjar ta slut så det är tur att det finns tändstickor kvar att tända utanför macken. Säg mig är vi ofullständiga eller har jag hjärntvättats utav den dolda propagandan? Är vi den felande länken?

Det är vitaliserande att ha fötterna ovanför huvudet och vi ligger som ett dysfunktionelt tvillingpar i sängen. Jag slår dig hårt för jag vill se dig skadad, se dig gråta precis som du fick mig att gråta. Jag ljuger och säger förlåt fastän blicken säger rätt åt dig. Jag vill märka dig för livet såsom du märkt mig.

Det ända kriteriet för att vara en komplett jubelidiot är att göra om samma misstag två gånger, när man andra gången vet att det man ger sig in på kommer svikta lika mycket som studsmattan som rostat igen på bakgården.

Men medlen helgar målen, och min väg leder rakt ner till skärselden. Är det mer okej att vara en idiot, om man spelar en idiot? Eller är det en idiotisk idé som bara en idiot skulle få för sig?

Du säger att du hatar mig, ändå ser jag citat från min blogg som din senaste uppdatering.

Du säger att du inte vet vem jag är men fastän jag nekar din vänskapsförfrågan på facebook så dyker den snart upp igen.

Du säger att du inte bryr dig men ändå hör jag dig spy dynga över mitt namn på stan.

Den där elaka blicken i kön till toaletten, hatet i blodet när jag sedan går före dig i kön fastän du stått där allt för länge. Och sorgen över att jag aldrig kommer veta ditt namn eftersom att du inte är värd att minnas. Inte bara dina byxor är nu våta av kiss utan köttet innanför din bleka kind fräts långsamt sönder utav saltet i tårarna du håller tillbaka. Avundsjukan du försöker hålla tillbaka.

Tragiskt sa du? Snarare en räddning till att inte gå under och precis som en obotlig sjukdom har jag lärt mig att leva med det. Och jag vände på steken och tog hem poängen.

För jag är helt säker på att saker och ting aldrig kommer förändras, och lite kul ska jag allt ha innan det är dags att dra gräsmattan över sig. Och har man inga vänner här i livet har man då fan inte lyckats med någonting.