Du säger att du hatar mig, ändå ser jag citat från min blogg som din senaste uppdatering.

Du säger att du inte vet vem jag är men fastän jag nekar din vänskapsförfrågan på facebook så dyker den snart upp igen.

Du säger att du inte bryr dig men ändå hör jag dig spy dynga över mitt namn på stan.

Den där elaka blicken i kön till toaletten, hatet i blodet när jag sedan går före dig i kön fastän du stått där allt för länge. Och sorgen över att jag aldrig kommer veta ditt namn eftersom att du inte är värd att minnas. Inte bara dina byxor är nu våta av kiss utan köttet innanför din bleka kind fräts långsamt sönder utav saltet i tårarna du håller tillbaka. Avundsjukan du försöker hålla tillbaka.

Tragiskt sa du? Snarare en räddning till att inte gå under och precis som en obotlig sjukdom har jag lärt mig att leva med det. Och jag vände på steken och tog hem poängen.

För jag är helt säker på att saker och ting aldrig kommer förändras, och lite kul ska jag allt ha innan det är dags att dra gräsmattan över sig. Och har man inga vänner här i livet har man då fan inte lyckats med någonting.