Jag glädjs åt ditt stora leende. Blod svett och tårar, du förtjänar varje medvind du kan få. Jag är stolt över det du har åstadkommit, jag visste från början att din existens på jorden betydde något stort. Du kommer vara hon som gjorde det vi alla minns.

Du är flickan med det, trots att dina ben varken är magra eller bruna skulle vi alla dö för dom. Något med ditt skratt gör att tid och rum stannar upp, vi runt omkring dig blir marionettdocker till din hypnotiserande stämma.

Jag blev din docka.

Och det vackraste var att du aldrig själv märkte något. Så oskuldsfullt ovetandes om din fängslande karisma som gjorde mig fången i din värld.

Jag hade bytt mina skor mot dina, ett ögonblick för att få ha det du har. Ett ögonblick för att få vara allt det som du är, som jag kunde varit. Så ren, så äkta, så orörd.

Jag tänker på det som du och jag kunde ha blivit.

En minut utav svaghet och jag faller ihop  utav sorg för allt som gick förlorat, det som spelades bort med min dröm som insats. Jag gråter utav självförakt och självömkan för den smärtan jag själv orsakat mig. Så patetiskt, så meningslöst, så jävla sant.

Något i stil med vad du skulle kunnat sagt till mig för några år sen i ett tomt kvarter, där vi gick gata upp och gata ner. Mitt svar skulle vara ganska enkelt. Mitt svar skulle blivit något i stil med;

"Det är förargeligt att önska bort det man har itron om att gräset är grönare på andra sidan och glömma det man faktiskt har. Men det är ännu farligare att ångra något man aldrig kan få ogjort, eller att sakna något man egentligen aldrig haft."