Det jag inte såg, det led jag inte av och fastän mina ögon är stängda plågas mitt hjärtasslag utav vetskapen om sanningen. Den svider sa gubben och sväljde nubben, skååål ända in i mål fast jag snubblade på linjen och ligger nu med näsan i leran.

Jag låter gruset kamouflera skiten du slängde i mitt ansikte.

Mina puderrosa kinder är lika skitiga som dina händer men hur mycket du är skrubbar kommer du aldrig bli renare än mig. Sålänge ditt hjärta ligger med din svägerska och du smygäter i kylskåpet förblir du lika svart som satan. Jag fördömmer inte det du gör för att överleva, jag fördömmer inte vad du egentligen är. Jag vill bara se dig gråta såsom du fick mig att gråta.

Promenad i snön och ögonen fryste till is utav det ständiga saltvattnet och min blåa iris utstrålar lika mycket som mitt hjärta utav sten. Fläckig jävla marmor som endast du får smeka, hettar upp den blanka ytan utav brännande lågor.

Men gasen i tändaren börjar ta slut så det är tur att det finns tändstickor kvar att tända utanför macken. Säg mig är vi ofullständiga eller har jag hjärntvättats utav den dolda propagandan? Är vi den felande länken?

Det är vitaliserande att ha fötterna ovanför huvudet och vi ligger som ett dysfunktionelt tvillingpar i sängen. Jag slår dig hårt för jag vill se dig skadad, se dig gråta precis som du fick mig att gråta. Jag ljuger och säger förlåt fastän blicken säger rätt åt dig. Jag vill märka dig för livet såsom du märkt mig.

Det ända kriteriet för att vara en komplett jubelidiot är att göra om samma misstag två gånger, när man andra gången vet att det man ger sig in på kommer svikta lika mycket som studsmattan som rostat igen på bakgården.

Men medlen helgar målen, och min väg leder rakt ner till skärselden. Är det mer okej att vara en idiot, om man spelar en idiot? Eller är det en idiotisk idé som bara en idiot skulle få för sig?