Nu har det gått ett tag sen allt hände, lugnet har lagt sig och allt är över, eller? Ni tror att allt är över, att jag ler för att jag mår bra och har gått vidare, ni har så jävla fel. För mig är inget över! Jag försöker, det gör jag verkligen men tro mig, det är svårt att glömma något som gav ett så djupt ärr inom mig. Det är svårt att glömma något som går i replay i mitt huvud hela tiden. Ibland är jag stark och gör allt för att gå vidare, men jag är inte stark nog. Tystnaden har lagt sig, nu är det en skam att prata om det, eller? Alla vet, men ingen säger något... Jag ler, men gråter när ingen ser. Det här är så sjukt jobbigt för mig. Att se allt om och om igen och känna paniken, rädslan och känna hur tryggheten sitter som en kniv i ryggen... När jag blundar ser jag allt, så jag öppnar ögonen och kollar ut i mörkret, men bilderna försvinner inte. Ljuden, skriken och smällen ekar i mina öron... Jag försöker vara stark men jag rasar ner, min fina fasad håller inte i längden. Jag mår inte så bra som det ser ut, det är inte skam, så sluta låtsas som ni inte vet något, sluta låtsas som det aldrig hänt...