Efter allt jag gjort, är detta tacken? Jag menar inte att du inte ställt upp för mig, för det har du till viss del. Men det kanske är dags att öppna dina ögon och se. Alla gånger jag kört dig? När jag skulle åka med er fick jag gå ner till vägen istället för att köra 50 meter extra till min parkering. Men i stort sett varje gång jag hämtat/lämnat dig har jag kört hela vägen för att vara snäll. Fick jag ett tack? När det där hände med din bror? Jag ställde upp på dig till 150%, jag gick ifrån våran fest vi hade hemma på nyår för att möta dig på vägen och prata om allt för du mådde inte bra. När det sedan hände detta med min pappa i julas, hur långt gick du då för att finnas här för mig? Jag hämtade dig och jag fick berätta ett tag och sedan tog du upp dina problem med det såkallade svinet. Tänkte du någonsin på hur det kändes för mig? Och nej, jag sa ingenting då. Vet du varför jag inte sa något, jag visade hänsyn till att du kanske behövde öppna dig för mig och tala om dina problem. Men egentligen orkade jag inte med andras problem när jag hade huvudet fullt av mina egna. Alla gånger jag lånat ut pengar? Har jag någonsin fått ett "tack för lånet"? Och hur många gånger har jag egentligen fått tillbaka dom utan att behöva be om att få tillbaka dom? För mig är det en självklarhet att ge tillbaka det man är skyldig direkt, men jag vet inte, det kanske bara är jag. När du lånat kläder? har jag någonsin fått höra ett "tack för lånet"? När jag fixade sovplats, har du sagt tack då? När jag fixade gratisdrinkar, hörde jag ett tack då? Har du någonsin visat din tacksamhet? jag har iallafall aldrig fått se den. Efter allt jag gjort tycker jag iallafall att jag är värd ett tack. Och det jag tagit upp är bara en del av allt. Jag vet mycket väl att jag inte är guds bästa barn och att jag också gjort många fel här i livet, men jag vet också att jag är en bra vän som ställer upp på det mesta och ärligt talat tycker jag att jag är värd mer än detta. Och appropå det du sa idag, att jag inte skulle komma tillbaka sen igen och ångra mig? Gjorde jag det sist? Nej. Jag höll mig undan från dig, det va du som sökte upp mig och började små prata och sen sågs vi av en slump i hamnen. Och det vet du också, det va inte alls länge sen vi pratade om det. Så det du menade att jag skulle komma tillbaka till dig sen igen, vad menar du egentligen med det? Jag har gjort mitt val, och jag valde att jag inte ville ha en vän som väljer sitt ex, som hon dessutom sagt så mycket illa om och som har behandlat både henne och mig som skit, före sin såkallade bästa vän. Det du satt och sa till mig på tunnelbanan in till stan förra söndagen, det där talet om att jag va en "sån bra vän" och allt det. Var det bara fylle snack eller va det rakt från hjärtat? det kan man verkligen undra. Sist du valde "killen" framför mig, bad jag dig dra, jag förlät dig efter cirka ett år och vi hittade tillbaka till varandra. Jag gav dig en andra chans, men du sumpade den för en kille igen? Jag hoppas verkligen att det va värt det. Våran vänskap verkar ju vara mindre värd än en kille, eftersom du gång på gång väljer killen i första hand och tror att jag står ut med hur mycket som helst. En sak är säker jag hade sjukt kul med dig och det står jag för. Alla minnen finns kvar, men det finns inte längre något du och jag. Jag trodde att du visste bättre den här gången och visste när du hade gått för långt, men jag hade tydligen fel. Jag hoppas att du får upp dina ögon och ser att jag inte gjort något fel, för jag har fått upp mina ögon och insett att jag är värd mer än detta. Hoppas du gjorde rätt val och att du en dag förstår hur allt ligger till. Dags att vända blad och leva i ett nytt kapitel, tack för tiden men det är dags att gå vidare.