Jag är precis på gränsen till målet man strävat efter men rädslan för att målsnöret inte går av på mitten när jag för kung och foster land springer i mål sätter i infinner sig. Det är ju trots allt strävan efter något jag kan, längtan som är min bästa vän. Så låt oss bevara ögonblicket då jag stått på klippan och samlat mod för att göra monster hoppet ut i bad viken i någon söderhavs ö. Precis den känslan när fötterna lämnar klippkanten och kroppen fortfarande är påväg uppåt, stolt över att modet till sist infann sig och man tog det där klivet, men befriad från smärtan utav skräcken för vad som komma skall, ångesten att man just begick sitt största misstag men inte kan göra något åt det, brutna revben och lungor fyllda utav saltvatten.

Då tackar jag för mig. Tack, tack, tack, det räcker nu.