Några pannor tyngre, lite olika utseenden från dag till dag. Kortare peruk i en mörkare ton. Förvirrad. Och ett par år senare.

Vad hände med oss, vi som var dom, som skulle göra det? Jag vill minnas oss runt ett bord, i en natt utan slut. Glöden som brann i våra ögon, kraften i våra röster och modet i våra hjärtan. Den dagen såg vår framtid ljus ut.

Jag var aldrig en utav dom, aldrig en utav er. Men idag är jag en i bland dom, nästan som dom.

Vi frågade oss, vad gör alla? Vi låtsades som vi inte visste, men ack vad vi vet.

Det behövs inga namn eller nummer, händelser eller berättelser för att budskapet ska bli lätt att förstå. Det är dom jag rör mig brevid, runt om och ibland under. Dom jag skrattat med, och även ibland gråtit. Dom jag kan namnet på men aldrig träffat, dom jag älskat så mycket att jag hatat.

17, nästan 18. 18. Går på 19 och äntligen 20 och siffer linjen rullar på. Sitta i en soffa hos en svartskalle ute i förorten, svälja sjävlrespekten med rök i lungorna från ruttna kvistar, eller dricka flera liter sprit till priset utav lite sprit för att vi sovit hos bartendern, flörtat med vakten och jobbat i garderoben för att var söta och orörda.

Var detta vår plan? Att ta över världen via Stureplan, tintin en söndags morgon klockan 6 och för att sedan landa på toalett golvet då krafterna flytit ut i avloppen då vi inte orkade ta oss till gästsängen.

Jag var 14 och satt på golvet, fotade mina bruna ben. Du var nästan 15 och hängde vid pizzerian.

Jag är 19 och sitter på golvet, vill men fotar aldrig benen för de är bleka fyllda med blåa söderhavsöar. Du är också 19, antagligen fryser du ute för att förströra din dyrbara tid med att döda dina hjärnceller så att du aldrig kommer greppa ångesten när insikten kommer om att ditt liv flugit förbi.

Jag hade en mamma, en pappa, två bröder och en hund. Bodde i ett silvergrått hus och dansade balett. Mina sneda tänder och brösten platta, och jag gick hem precis innan ryska posten. Men ändå sitter jag här?

Jag är hon som aldrig kommer att bli som dom fast som nu inte är ett skit bättre än dom.

Jag är stum utav faktumet att de senaste 365 dagarna satt djupa spår i min framtid men ändå är allt precis som på ruta ett. I januari 2010. Året som skulle vara så jävla bra.

Jag är stum utav faktumet att det är precis som om de 365 dagarna inte gjort oss äldre, klokare eller mer erfarna. Utan tvärtom. De fick mig att tappa talförmågan när det inte hade ångest utav gårdagen utan lät den rinna av med det ingrodda sminket det tvättade bort för att kleta på nytt.

Så det var det dethär flickorna grät över och pojkarna förnekade? Kanske ska jag skriva en bok om min uppväxt och skylla det på pappa som alltid hämtade mig precis innan ryska posten? Eller kanske ska jag ta ansvar för mitt liv, mina handlingar, dess konsekvenser och ta makten över min framtid?

Det är deras beslut att leva hårt, och dö unga. Men är det verkligen vad jag vill? Jag Elin Christina Johansson i de rosa balett skorna. Nej.

Även om det betyder att överge mitt liv? Ja. Om man kan kalla dumma förälskelser och urspårade nätter för ett liv.