Visst är det ironiskt hur man kan stå ut med något varje dag sålänge att man inte ser hur fel det är, att man inte märker hur förstörd man blir.

Jag antar att jag är en hopplös romantiker som tror på människor som andra gett upp hoppet om förlängesen.

Kommer det ta mig till himmlen? Eller kommer det bara suga ut min energi?

Ett litet ord med ett stort tonläge, att det kan påverka så mycket.

Men jag antar att det är så det alltid kommer att vara, kanske är det bäst att verkligen lämna det bakom sig och fortsätta frammåt själv även om jag önskar att vi hade kunnat möta framtiden ihop.

Jag ser en ljus framtid, och det sägs att jag själv är min ända begränsning. För att vinna måste man satsa men eftersom jag inte har något att förlora kommer jag ändå stå som segrare.